Kriget mot terrorism" är en benämning på de militära, politiska och rättsliga åtgärder som vidtagits som svar på attackerna mot World Trade Center, New York, USA den 11 september2001, mot ledare, stater, organisationer och människor som USA och dess allierade anser utföra, skydda eller stödja terrorism. Afghanistankriget och Irakkriget brukar räknas som de mest omfattande delarna i detta krig.

De skäl för ”kriget” som uppgivits är först att skydda USA och dess allierades medborgare. Det andra skälet är att skydda USA:s och dess allierades affärsintressen hemma och utomlands och slutligen ska terroristceller upplösas och de internationella terroristnätverkens aktiviteter under ”al-Quaidas” paraply störas. Både termen ”kriget mot terrorismen” och åtgärderna som följt i dess kölvatten har blivit omtvistade. Kritikerna menar att de ”kriget mot terrorismen” har använts för att legitimera unilaterala, förebyggande krig och brott mot internationella lagar som Genèvekonventionen.

Oavsett vilken hållning man har i den frågan är det ett faktum att ”kriget mot terrorism” haft förödande effekter för de mänskliga rättigheterna. Listorna över terroriststämplade organisationer och individer har drabbat oskyldiga. I hela världen sker nu gripanden och fängslanden godtyckligt och ”svartlistning” och utvisning kan ske på oredovisade grunder, men godtas och verkställs utan självständig eller offentlig prövning. Dock finns de stora förlorarna i den muslimska världen i länder som Afghanistan och Irak där hundratusen civila fått ge sina liv i de båda enligt internationell rätt olagliga krigen som startats där. Det är långt fler människor än de drygt 2 000 som dog i attackerna den 11 september 2001. I USA och övriga världen har resultatet av ”kriget mot terrorismen” blivit att de friheter och rättigheter som skulle försvaras gradvis har begränsats eller dragits in och lämnat fältet fritt för ett övervakningssamhälle med terroristhotet som motivering. Rättssäkerheten hotas liksom allas rätt till integritet.

Samtidigt finns de som otvivelaktligen vunnit på ”kriget mot terrorism” och det är alla de privata företag i militärindustrin som under det som kallades ”kalla kriget” tjänade pengar på ett upplevt hot från Sovjetunionen som inte längre finns kvar. Skillnaden mellan då och nu är att ”kriget mot terrorism” i än högre grad är ett krig som förs på entreprenad där de privata företagen levererar utrustning och tjänster för såväl krigföring och säkerhet som byggnationen och logistiken som behövs efter förödelsen i länder som Irak och Afghanistan. Kostnaderna för krigen i Irak och Afghanistan och för det större ”kriget mot terrorismen” går knappt att överskåda men det är fråga om en enorm förmögenhetsöverföring från amerikanska och europeiska skattebetalare och från den irakiska staten vars oljepengar nu hamnar i händerna på företag som Halliburton och Bechtel. Föga förvånande är det just den sortens företag som ”kriget mot terrorisms” arkitekter, såsom vice president Dick Cheney och försvarsminister Rumsfeld, arbetat för och haft stora intressen i genom hela Bush-administrationens regeringstid.

Av dessa anledningar har ”kriget mot terrorism” kommit att utgöra själva sinnebilden för det Muslimska Mänskliga Rättighetskommittén kämpar mot. Mäktiga intressens åsidosättande av maktlösa människors mest grundläggande mänskliga rättigheter - deras liv, säkerhet och egendom – till förmån för deras egna intressen. Därför har vi speciellt vigt våra ansträngningar och vårt kunnande åt att kasta ljus över detta krigs övergrepp och tala för de utsatta som saknar röst.