Eftersom storyn har fått sådant genomslag i media kunde man tänka sig att journalisterna vid det här laget ställt en del kritiska frågor. Ett samtal med polisen hade faktiskt visat att ingen lagförts för någon brottslighet som hot eller våld i samband händelserna trots att de utspelat sig utanför diskoteket framför mängder av vittnen.

Det är alltså ganska tryggt att säga att dessa människor, som av den socialdemokratiska politikern Nalin Pekgul beskrivits som "islamister, extremister och talibaner", ägnat sig åt fredliga manifestationer och att ungdomar inte har hindrats från att gå på diskoteket ifråga. Detta hindrade dock inte Pekgul från att i en debattartikel på Newsmill 091117 likna situationen i Rinkeby vid USA under segregationen. Hon krävde samma resoluta ingripanden från svenska staten som när den amerikanska presidenten Eisenhower kallade in den federala armén till Little Rock Arkansas 1957 för att nio svarta ungdomar skulle kunna börja på en dittills helvit gymnasieskola.

Om de skrivande journalisterna brytt sig om att höra från de utpekade islamisterna skulle de fått veta att det finns andra ungdomsdiskotek i närområdet som inte väckt samma känslor och att protesterna därför kan ha mer att göra med arrangören Kadafi Husseins som tagit sina 25-åriga vänner till diskoteket för att umgås med pojkar och flickor så unga som 13 år. Det är högst sannolikt att vuxna på Lidingö eller Östermalm också protesterat mot Kadafi Hussein och hans fester om de hållits där.

Journalisternas ovilja att ställa uppenbara följdfrågor når nästan löjeväckande proportioner i intervjuer med Kadafi Hussein. Anna Dahlberg som är en mycket högljudd radikaliseringsjournalist skriver i expressen.se 100131 om Kadafi som beskrivs som en "demokratins tjänare". Det berättas att han nu "uppgivet räknar sina dagar" eftersom han lever under hot från radikala islamister. Skarp kritik riktas mot polisen som inte tycks ta hotet på allvar. Eftersom polisen kritiseras så hårt i Dahlbergs artikel hör det till god journalistisk sedvänja att ge dem en chans att kommentera varför de inte ser så allvarligt på hotbilden mot Kadafi. Men det har Dahlberg valt att inte göra trots att berättelsen väcker vissa uppenbara frågetecken. Om det skulle stämma att ett världsomspännande terroristnätverk vill skada eller till och med bringa Kadafi Hussein om livet är det förvånande att han inte i brist på polisbeskydd gömmer sig på hemlig ort. Ännu mer förvånande är att han fortsatt sitt jobb i Rinkeby, extremisternas påstådda bas i Sverige, där han promenerar omkring på dagarna till synes helt oskadd. Ligger det till på det här sättet är det ett mindre mirakel och ett underbetyg till det världsomspännande terroristnätverkets effektivitet. Men om hotet från de så kallade islamisterna mer ligger i linje med polisens bedömning, då blir det mer begripligt att ingen harm kommit över Kadafi Hussien, vilket vi alla är glada för. Men det gör å andra sidan att Dahlbergs hets måste tillskrivas kampanjen för att demonisera svenska muslimer.

Diskoteksdispyten lever vidare i media, bland annat för att den utgör en tacksam ingång för hökaktiga skribenter som gärna ser att Sverige tar en mer aktiv roll i USA:s krig mot terrorismen. Dan Nilssons radikaliseringsartikel i SvD 100118 börjar med den sedvanliga genomgången om Kadafi Husseins diskotek i Rinkeby men bredvid finns också en faktaruta som berättar att ett tjugotal svenskar med somalisk bakgrund enligt uppgifter från svensk säkerhetspolis tagit sig till Somalia och stridit på fraktionen Al-Shabaabs sida. Kopplingen mellan detta och det omstridda ungdomsdiskoteket är oklar men i SvD likt många andra nyhetsinslag från radikaliseringsjournalisterna framstår det som att händelserna på något sätt är relaterade. Erfarenheten säger oss att konflikter i länder brukar ha den effekten att utomlandsboende av lojalitet eller omtanke tar sig tillbaka för att strida och jämförelsen kan göras med kriget i ex-Jugoslavien eller för den delen finska vinterkriget där hundratals svenskar deltog. Så man kan alltså beklaga rekryteringarna till inbördeskriget i Somalia men knappast vara speciellt förvånad. Man kan också vara oense med al-Shabaab men det finns ingen anledning att dra slutsatsen att religiös fanatism måste vara motivet när somalier gör samma sak som alla andra. Ändå framställs det ungefär som att dessa somaliersvenskar är drivna av ett irrationellt hat mot Västvärlden åker till Somalia för att strida. Men om det är Västvärlden de har problem med så borde de väl rimligen stanna här och utkämpa sina strider istället för att åka till Somalia? Ganska rimliga frågor kan det tyckas men återigen är det inte på sin plats att ställa rimliga frågor eftersom det skulle störa bilden som byggs upp av fanatiska muslimer som hotar demokrati och säkerhet i Sverige.

Och de som har invändningar mot radikaliseringsjournalistikens dominerande berättelse är antingen onda eller lurade av islamisterna. När MMRK manifesterade utanför Socialdemokraternas högkvarter på Sveavägen 68 mot att Nalin Pekgul på grundval av diskoteksdispyten kallat svenska muslimer "islamister, extremister och talibaner" kom ett flertal journalister dit. Efter min intervju med Annika Ström-Melin som mer liknande en uppläxning från hennes sida skrev hon i DN 091203 att vi ansåg det vara ett oförlåtligt svek av Nalin Pekgul att bära korta kjolar. Hon gick alltså helt ifrån bakgrunden till våra protester som var Pekguls anmärkningsvärda uttalanden till att misskreditera oss genom att falskt tillskriva oss nonsensåsikter. MMRK likt stora delar av det svenska folket kunde se Nalin Pekguls så kallade korta kjol på SVT:s Agenda när hon visade upp den i en debatt med Mohammed Amin Kharraki från Sveriges unga muslimer och vi fann inget intressant med den och fann den inte heller speciellt vågad. Att hennes val av kjolar skulle ha väckt starka reaktioner bland svenska muslimer är som så mycket annat när det gäller Pekgul konstruktioner i hennes huvud, eller kan härledas till något som hennes barn, mamma eller pappa ska ha sagt eller gjort. Men Ström-Melins artikel visar med all önskvärd tydlighet att ledande krönikörer på DN gärna stämmer in i fantasierna helt i linje med min tes att det pågår en kampanj mot svenska muslimer. På en punkt hade Ström Melin dock rätt och det är att MMRK är övertygade om att Pekgul kritiserar muslimer för att behaga majoritetssamhällets företrädare och därmed kunna göra politisk karriär.

Ungdomsledaren tillika hiphopartisten Kadafi Hussein spelar framgångsrikt samma spel. Han bidrog till offensiven mot MMRK genom att i en habilt författad artikel på Newsmill 091203 - som han kanske fått hjälp med av vänner på Sveavägen 68 - mena att MMRK likt wahhabisterna i Saudiarabien anser att det är ett brott att lyssna på musik". Pekgul, Hussein och Ström-Melin ska ha det gemensamt att de är för sekularism och öppenhet men de vill samtidigt ha ett debattklimat som påminner om vissa religiösa gruppers dogmatism. Man får inte tycka annorlunda, man får inte kritisera, och den som gör det är antingen "islamist", eller hatar deras musik och deras korta kjolar.

Frågan om det omdiskuterade ungdomsdiskoteket har nu tack vare Mona Sahlin nått högst upp på den politiska dagordningen i Sverige. I partiledardebatten i Sveriges radios P1 100127 kom frågan upp om musikfesterna i Rinkeby som, som det hette, "stoppats av radikala islamister". Statsministern Fredrik Reinfeldt togs lite på sängen av frågan medan Mona Sahlin triumferande tog kommandot och berättade att hon varit på Kadafi Husseins musikfest för att stödja ungdomarnas rätt att dansa. "Vi var där och vi dansade i våra korta kjolar" berättade Sahlin stolt. Det hon utelämnade var att det så kallade diskoteket i själva verket var ett arrangemang ordnat av somalier hemmahörande i Ogaden. Där fanns knappt några alls av de danssugna ungdomar som Sahlin sade sig vilja skydda utan mest medelåders män och kvinnor i långa kjolar. Detta framgick dock inte av hennes framställning i partiledardebatten.

Hur är det möjligt att ett lokalt tjafs mellan boende i en liten Stockholmsförort tagit sig in i partiledardebatten där det får utgöra grund för hur politik ska utformas? Jag ser sammanfallande intressen. Vi har den större kontexten av det så kallade kriget mot terrorismen där svenska politiker höger om vänsterpartiet väldigt gärna vill vara med och den högervridna pressen ställer därför självklart upp och blåser upp händelserna på ledarplats. Liberalt sinnade vita kvinnliga politiker och krönikörer har alltid varit besatta av att rädda bruna kvinnor från onda bruna män som ett sätt att låtsas bort den könsmaktordning de själva lever under och opportunistiska politiker ansluter sig som reaktion på de antimuslimska strömningar som råder och ser här ett perfekt tillfälle att visa att de sätter ner foten mot muslimernas framfart. Genom att säga att det är islamister - vad nu det är? - och inte muslimer de är emot hoppas de blidka både antimuslimerna som röstar på SD och inte alienera alltför många muslimska väljare.

Slutligen ansluter sig också den uppsjö av ambitiösa personer med bakgrund i muslimska länder som är beredda att låna ut sig själva till kampanjen för demoniserandet av svenska muslimer. De får utgöra frontlinjen och deras framställningar om "verkligheten" i förorten behöver knappast vara sakliga eller ha något stöd i verkligheten eftersom majoritetssamhällets institutioner inte kommer att ifrågasätta dem utan ivrigt heja fram dem. Dessa "muslimer" belönas sedan på olika sätt. Nalin Pekgul kan sannolikt se fram emot en plats i en kommande socialdemokratisk regering och Kadafi Hussein kan framröstas till årets Stockholmare i tävlingen arrangerad av Stockholmstidningen City.

Kitimbwa Sabuni om Islamismen i Sverige